Brevet från SiV

I förra veckan damp det ner ett brev i brevlådan från SiV det vill säga från Sjukvårdspartiet i Värmland. I informationen från SiV som kallas ”Svart på vitt från SiV” berättar partiet om vad partiet hunnit göra för ett bättre landsting sedan valet 2002. Siktet är också inställt på valet nästa år.
På fyra sidor beskrivs de goda resultaten redan efter de första åren i landstingsledningen, bland annat njurdialysavdelning i Torsby, ”ballongsprängning” i Karlstad och om den nya närsjukvården i Säffle och Kristinehamn. Fine!
Självklart har alla partier rätt att skicka ut information och reklam för sitt parti. Det tillhör ju demokratin. Jag saknar dock några viktiga saker i SiV:s brev som man tydligen glömde. Det är att SiV inte har gjort detta på egen hand. SiV ingår i en majoritet tillsammans med moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater. Vad jag vet så är det dessa partier tillsammans som åstadkommit det som SiV beskriver i sin folder. Det hade varit klädsamt om detta hade framkommit någonstans i SiV:s brev till invånarna i Värmland.

Nytt sätt att säga "ja"?

Denna blogg är en liten spaning.
Är det bara jag som tycker mig märka att alla har börjat att säga "ja" på ett nytt sätt. Jag började iakta detta fenomen för några veckor sedan. I det vanliga samtalet när någon ska berätta något eller kommentera något fyller lyssnaren ofta i med typ "Mmmm" eller "ja visst" eller bara ett enkelt och rakt "ja". En förändring har dock skett under den senaste tiden. Jag tycker mig höra att den som deltar i samtalet lägger an en mer tyngd eller ett förstående "ja". När jag ska beskriva det i en text är det svårt att beskriva det men det låter mer som när någon berättar något allvarligt eller sorgligt. Liksom ett djupare eller mer eftertänksamt "ja". Varför och hur har detta fenomen uppstått. Min spekulation är att någon kändis i TV har sagt "ja" på detta sätt och att det sedan har spridit sig mer allmänt. Men jag vet inte säkert. Eller så är det så att jag ensam hör just denna förändring.

Nej till lesbisk insemination, för barnens skull!

I morgon fredag kommer Riksdagen att debattera och besluta om assisterad befruktning för homosexuella kvinnor. Jag beklagar verkligen att Riksdagens majoritet vill sanktionera att fadern tas helt bort ur bilden redan från första början. I en tid då det manliga ansvaret för barnen med rätta betonas är detta en märklig utveckling. Vi kristdemokrater är märkligt nog det enda parti som röstar nej.

FN:s barnkonvention slår fast att barnet har rätt till sina föräldrar och sitt ursprung. Men på fredag fattar riksdagen ett beslut som går på tvären mot detta barnperspektiv.

Det krävs en mamma och en pappa för att ett barn ska bli till, det kan inte ens en riksdagsmajoritet ändra på. Vuxna har inte rätt till barn. Men barn har rätt till en mamma och en pappa, vilket idag säkerställs eftersom endast kvinnor som är gifta eller sammanbor med en man har rätt till insemination (provrörsbefruktning). I fall med lesbiska par berövar man medvetet barnet möjligheten att växa upp med en far.

Det är viktigt för barn att växa upp med föräldrar av bägge könen vare sig de är biologiska föräldrar eller inte. Lagstiftaren har därför i alla andra sammanhang försökt säkerställa barnets rätt till umgänge med bägge föräldrarna. Nu ska vårt land på detta viktiga område göra ett avsteg, som kommer att gå ut över de barn som skall växa upp utan att veta vem fadern är och utan att få leva i en gemenskap där en mansperson ingår.

Ur Psykologförbundets remissyttrande kan läsas att " man kan inte göra experiment på barn. Kunde vi vara säkra på att barnen inte utsätts för onödiga risker, då hade det varit en annan situation"

Den här frågan kan aldrig bli en jämlikhetsfråga för vuxna. Det handlar om förståelsen (eller i detta fall brist på förståelse) för barns behov och rättigheter.